Hej kära ledare!
Efter en sportlovspaus förra veckan kommer här ett nytt ledarskapstips. Är för dagen i Skåne och håller en dag med uppföljning efter genomgångna UGL-kurser och inför en kommande studiecirkel i ledarskap baserad på våra onlinekurser.
Veckans tips är för ovanlighetens skulle halvfärdigt och kom till under en tågresa in till Stockholm med en trasig rulltrappa som korsade min väg :-)
Varma hälsningar,
Markus Amanto
Döm inte boken efter omslaget (eller något i den stilen)
För ett par veckor sedan tog jag tåget in till Stockholm. Väl framme vid Östra Station visade det sig att rulltrappan stod still. Ovanför den lös en skylt som sa att den var trasig och att reparation var beställd. Det fick mig att tänka på alla gånger jag gått uppför eller nerför en trasig rulltrappa. Då känns de första stegen som att jag stapplar fram, som att jag knappt kan gå ordentligt. På något sätt slår det slint i huvudet på mig. Det är som att hela jag väntar mig att rulltrappan ska röra på sig fast den uppenbarligen är trasig.
Så den här gången på Östra Station fick jag för mig att utföra ett litet experiment på mig själv. När jag närmade mig den trasiga rulltrappan bestämde jag mig för att tänka på den som en vanlig trappa, inte som en trasig rulltrappa. Så jag tänkte mig att det var en vanlig trappa som bara råkade vara av metall och ha räfflade trappsteg. Det fascinerade var att då hade jag överhuvudtaget inga problem med några stapplande första steg utan det var lika smidigt som att gå i vilken trappa som helst.
Så jag konstaterar att om jag ser på den trasiga rulltrappan som en rulltrappa, har jag svårt att gå i den, det blir liksom fel. Om jag istället ser den, föreställer mig den, som en vanlig trappa innan jag kliver i den blir det mycket lättare att gå i den.
Jag har funderat återkommande på detta sedan dess och vad det kan lära mig om ledarskap och relationer, om något. Jag har tänkt att jag behöver komma på någon klyftig slutsats av mitt experiment innan jag delar det i ett ledarskapstips. Nu när jag sitter här ikväll och lyssnar på musik i mina hörlurar medan jag skriver veckans tips, så bestämde jag mig för att skriva om det trots att min tankegång är halvfärdig.
Kanske kan en lärdom vara att om du har en förutfattad bild av hur en människa är, så kommer dina beteendemönster att anpassas efter din bild, snarare än efter hur personen verkligen är. Och kanske missar du då en möjlighet till utveckling för att du inte förmår ändra ditt invanda sätt att se på människor.
Eller så är det ditt eget liv som är rulltrappan. Om du har en förutfattad bild av hur ditt liv kommer att vara, kanske du missar hur det verkligen skulle kunna vara. Och med din förutfattade bild som inte stämmer så stapplar du fram istället för att gå avslappnat och rytmiskt.
Kanske blir ditt nästa projekt lite lättare att leda om du ser på det med fräscha ögon. Istället för att i någon form av invand lättja tänka “ok, ett sådant här projekt till, då vet jag hur jag ska gå”.
Kanske handlar det om att våga ifrågasätta dina invanda tolkningar av det dina ögon ser. Att med en ökad närvaro och medvetenhet öka dina valmöjligheter.
Så veckans tips, eftersom jag inte är helt klar med slutsatsen, får bli att nästa gång du kommer till en trasig rulltrappa, ta en promenad i den och med medveten närvaro aktivt reflektera över vad du kan lära dig av den upplevelsen :-)
