Hej kära ledare!
Hoppas detta finner dig väl och att december har börjat bra för dig med en tid av frid och glädje i annalkande.
Jag har ägnat mig en del åt flytt av kontor de senaste veckorna med mycket gamla saker att sortera, kasta och återvinna. Veckans tips föddes i slutet av det flyttprojektet.
Varma hälsningar,
Markus Amanto
PS: Har du eller någon du känner pengarna kvar i utbildningsbudgeten att spendera innan nyår? I så fall rekommenderar jag en titt på våra UGL-kurser innan året hinner ta slut.
Hur reporna i ditt liv kan bli dina läromästare
Jag har precis flyttat kontoret, visserligen bara några hundra meter, men en flytt likväl. Den allra sista saken jag skulle köra var en bred, drygt 2,5 meter lång, rullgardin.
Min första plan var att bära den hela vägen, men sen fick jag för mig att ta den i bilen hursomhelst. Jag lyckades precis få in den genom att lägga den diagonalt genom hela bilen från backluckan och upp på instrumentbrädan. Sekunden efter att jag lyckats trixa upp den över instrumentbrädan inser jag att jag inte tänkt på att lägga något skydd över instrumentbrädan.
Detta tog den ena änden av rullgardinen uppenbarligen som en inbjudan till att skapa en Zorro-liknade repa ovanför handskfacket. Med hög puls rusade jag fram och insåg att den änden av rullgardinen saknade plastskydd och hade en metallbit som stack ut vasst åt just det håll som var riktat mot instrumentbrädan.
Vad tror du jag såg när jag sedan körde bilen?
Inget annat förutom repan. Med undantag för några snabba ögonkast ut på den övriga trafiken ska väl tilläggas… Repan var ju där mitt i blickfånget bara jag vände blicken något åt höger.
Jag ömsom satt där och öste skuld över mig själv för att jag varit så “slarvig”, grät en skvätt inombords för min “fina” bil som nu var “förstörd” eller stressade upp mig över kostnaden för att fixa det hela. När jag ägnat en dryg timme åt denna ytterligt meningslösa känslomässiga jakt på mig själv, funderade jag på hur jag skulle kunna bryta detta emotionellt destruktiva mönster.
Jag kom på en fråga en av mina lärare rekommenderade. Att fråga dig själv “vad är bra med det här?” när något känns som det går dig emot. Hur jag än försökte var jag alldeles för upprörd över situationen för att kunna komma något som helst svar på frågan.
Samma lärare sa också att om det var för svårt att svara på den första frågan, prova istället “vad skulle kunna vara bra med det här?”. Här började det kännas möjligt att spåna på lite svar. Det var som om min hjärna tacksamt tog emot den uppgiften för att slippa harva i samma tankemönster som den senaste jobbiga timmen.
Jag funderade på om repan kunde symbolisera något, vad skulle den kunna vara en metafor för?
Sedan insåg jag att den mycket väl illustrerade mitt liv de senaste dagarna. Jag hade haft en del existensiella grubblerier och vid flera tillfällen den senast veckan känt mig både nere och låg på energi. Om jag tittade på repan, om jag valde att fokusera på den så mådde jag kasst. Samtidigt motsvarade repans yta cirka en promille av bilens totala yta, men jag lät den lilla delen stjäla hela showen så att säga.
Det var som att helt plötsligt hade alla andra härliga delar av min bil - jag gillar min bil ska tilläggas :-) - inget som helst positivt värde.
Jag tänkte att det på liknande sätt i mitt liv. Genom att fokusera på de relativt små reporna i mitt liv, hade jag ägnat den senaste veckan åt att regelbundet må kasst. Samtidigt tänkte jag på hur mycket annat i mitt liv som jag gillade, skarpt!
Sedan dess ser jag på min kära repa med andra ögon. Kanske kommer jag någon dag att se till att byta den där delen av instrumentbrädan, men tills vidare får den vara kvar där som en läromästare, en påminnelse om allt som är bra i mitt liv.
Klassisk mental träning kan man väl tänka. Det vi fokuserar på har en förmåga att växa och vi kan välja vad vi fokuserar på. Vi kan välja lycka som Kay Pollak skrev i sin bok.
Så veckans tips, vilka är reporna i ditt liv? De där sakerna som egentligen är en promille av helheten men som du låter dränera en del av din livsglädje och livsenergi. Medvetenhet är alltid första steget till förändring, följt av acceptans och sedan ett aktivt val av nya möjligheter. Landsförvisa inte dina repor utan att först fråga dig vad de kan bidra med i ditt liv.
