Vad har dessa tre, historiska personer, gemensamt och vad kan de lära oss om ledarskap? Svaret är att de alla på olika sätt har bidragit till begreppet tjänande ledarskap.
Konceptet tjänande ledarskap är uråldrigt. Chanakya skrev 400 år före Kristi födelse i sin bok Arthashastra:
"kungen (ledare) skall anses som gott, inte det som tillfredsställer honom själv men det som tillfredsställer hans folk (följare)"
"kungen (ledare) är en betald tjänare och njuter av statens tillgångar tillsammans med folket"
I ett dokument kallat Tao Te Ching, som sägs vara skrivit av Lao-Tzu som levde i Kina någon gång mellan 570-490 före kristi födelse finns det stycken som relaterar till tjänande ledarskap, till exempel:
"Den främsta typen av regent är den om vars existens folk knappt är medvetna. Därnäst kommer den som de älskar och prisar. Därnäst den som de fruktar. Därnäst kommer den som de föraktar och avskyr. När du fattas i tro, kommer andra att vara trolösa mot dig. Den visa personen har självförtroende och är fåordig. När hans jobb är gjort och saker har blivit åstadkomna, säger alla människor "vi gjorde det själva!".
Jesus i sin tur manade sin följeslagare att vara tjänare först. Ha sa till dem:
"Ni vet att regenterna av de ofrälsta härskar över dem, och deras höga ämbetsmän utöver makt över dem. Det är inte för er. Istället, den som önskar bli stor ibland er måste vara er tjänare, och vem som vill vara först måste bli er slav - precis som människosonen inte kom för att bli tjänad, utan för att tjäna, och för att ge sitt liv som lösen för många."
(Matteus 20:25-28; Markus 10:42-45)
Jesus tvättade också sina lärjungars fötter, som ett exempel på det som de skulle tjäna varandra på (Johannes 13: 12-15).